Frälsningsarmén Bistånd Västerås

ZAMBIA

Historik
År 1923 övertogs norra delen av dåvarande norra Rhodesia av Storbritannien, och under de följande åren utvecklades dess gruvdrift, närmare bestämt utvinningen av koppar och kobolt. Detta ledde till utveckling och invandring. Den 24:e oktober 1964 blev landet oberoende bytte namn till republiken Zambia. Kenneth Kaunda valdes till landets första president, och han omvaldes sedan 1968 och 1973.
Landets största problem vid den tiden var att ena dess befolkning, vilken består av folkgrupper av varierande ursprung, samt att minska de europeiska ländernas kontroll över landets ekonomi. För att uppnå detta utbildade man infödda så att de kunde överta landets högre ämbeten. I slutet av sextiotalet protesterade olika oppositionsgrupper mot maktkoncentrationen under Kaunda.

Detta ledde till att de flesta politiska partier förklarades olagliga 1972, så att Zambia blev en enpartistat. Under åttio- och nittiotalet drabbades landet av långvarig torka samt av sjunkande priser på koppar och kobolt, vilket landets ekonomi blev lidande av. Efter 1993 förbättrades landets ekonomiska situation som resultat av förbättrade relationer till internationella enheter och donationer från dessa, men Zambia hade fortfarande stora utlandsskulder.

Under nittonhundratalets sista år sjönk levnadsstandarden i landet drastiskt. Inflationstakten och arbetslösheten blev mycket hög, och landet hotades av HIV/AIDS. I december 2001 valdes en ny president, Levy Mwanawasa. Han startade år 2002 en kampanj mot korruptionen i landet, och drog landets förre president Chiluba och många av hans anhängare inför rätta. År 2003 uppskattades antalet HIV-smittade i landet till 920 000, och 89 000 personer dog i AIDS. Antalet smittade har fortsatt att öka och idag är nästan en femtedel av landets befolkning HIV-smittad.

Ekonomi
1991 klassades 69,7% av Zambias folk som fattiga. 1998 hade antalet ökat till 73,2%. Sedan 1998 har antalet arbetslösa vuxit ännu mer, speciellt i huvudstaden Lusaka. Detta har medfört att fattigdomen har förvärrats ytterligare. Zambia har stora fyndigheter av koppar och kobolt. Detta borde ha gjort Zambia till ett av de rikaste länderna i Afrika. Tyvärr har fyndigheterna utnyttjats på så vis att vinsten hamnat hos storföretag och banker, istället för att komma till nytta för Zambias folk. Nästan hela Zambias ekonomi är baserad på kopparexport. När världsmarknadspriset på koppar föll styrdes landets ekonomi av Internationella valutafonden och Världsbanken. 1999 privatiserade president Chiluba koppargruvorna. Detta orsakade massarbetslöshet och gruvstrejker. Strejkerna stoppades brutalt av polis och soldater. Arbetslösheten i Zambia har vuxit från 14% till 30%, och den är speciellt hög i huvudstaden Lusaka. Arbetslösheten har vuxit till och med i kopparbältet, från 17% till 25%.

Majoriteten av Zambias folk har en inkomst motsvarande ca 8 kr per dag. För att minska dödsfallen i AIDS behövs bromsmedicin mot AIDS och sjukhusbehandling, men fattiga länder som Zambia har inte ens råd med de mest grundläggande behandlingarna och medicinerna mot sjukdomen, folk är för fattiga för att kunna betala för dem.

Hälsovård
Fattigdomen och spridningen av HIV/AIDS är de två värsta hoten mot Zambias folk. HIV/AIDS påverkar livslängd, fertilitet, dödlighet, utbildning, spädbarnsdödlighet, och barnens uppväxt.

Zambias folk har världens kortaste medellivslängd. 1990 var den 44 år och år 2000 uppskattades den till 33 år, på grund av fattigdomen och HIV/AIDS. Eftersom medelårsinkomsten i Zambia är ca 3000 kr har majoriteten av landets befolkning inte råd med medicin mot sjukdomen. Folk har inte heller råd med sjukhusvård, de har inte ens råd med lämplig diet för de sjuka. Födelsetalen är nu lägre än de var för tio år sedan. Nuförtiden föder kvinnorna färre barn på grund av att HIV/AIDS är mer spritt bland kvinnor. För kvinnor och flickor är smittorisken fem gånger så hög som för pojkar och män, detta eftersom det är vanligt med sexuella övergrepp mot unga kvinnor. Statistik från år 2000 visar att i genomsnitt var femte människa i Zambia är HIV-smittad, och ungefär varannan av de smittade har utvecklat AIDS.

Trots att regeringen på olika sätt försöker få till stånd gratis rådgivning, gratis tester och gratis behandling för denna sjukdom, ökar antalet nya fall fortfarande. President Levy Mwanawasa förnekar att antalet smittade nått dessa nivåer. Han gjorde ett uttalande i Indien att antalet smittade var 15% och snart skulle vara nere på 2%. Regeringen påstår också att det finns behandling som folk har råd med, såsom lämplig diet och tillgång till rent vatten. Trots de gjorda ansträngningarna återstår mycket att göra innan sjukdomsspridningen är under kontroll, och för att förbättra befolkningens hälsoförhållanden.

En studie gjord av Världsbanken visar att HIV/AIDS påverkar kvaliteten på utbildningen i Zambia. Lärarna är mycket ofta frånvarande, och i 60% av fallen beror detta på sjukdom hos läraren eller dennes familj. Detta påverkar i sin tur kunskapsnivån i skolorna. Å andra sidan kan de flesta föräldrar inte bidra till sina barns utbildning, för antingen är de analfabeter eller så har de inte tid. Om inte spridningen av HIV/AIDS stoppas kan utbildningsväsendet i Zambia påverkas allvarligt. Detta skulle försämra möjligheterna för Zambias barn att få en utbildning. En lägre utbildningsnivå i landet skulle leda till större fattigdom, och färre människor skulle kunna få medicinsk behandling. Man hoppas att de utvecklade länderna ska hjälpa utvecklingsländerna ekonomiskt, genom monetära bidrag eller genom avskrivning av skulder. På så vis ska det bli möjligt för utvecklingsländerna att använda sina resurser till stabilisering och förbättring av utbildningsväsendet.

Frälsningsarméns arbete

Chikankata missionsområde

Chikankata ligger 31 km från Zambesidalens rand i Zambia, ungefär 135 km söder om Lusaka. Där bor mer än 3000 människor, och där finns ett landsbygdssjukhus, en skola och ett utbildningscentrum.

Chikankata betjänar nästan 75000 människor boende i avlägsna delar av sydprovinsen. Frälsningsarmén påbörjade sitt arbete i Chikankata 1945 på begäran av den lokale ledaren Charlie Chikankata. Han erbjöd Frälsningsarmén en del av sin mark för att de skulle kunna skapa ett utbildning- och hälsocentrum.

År 1946 startade Frälsningsarmén en skola, ett sjukhus och en kyrka där, för att tillgodose samhällets behov. Idag finns i Chikankata missionsområde regi tre viktiga samhällsfunktioner: en skola för 750 elever, en Frälsningsarmékår och ett sjukhus med olika serviceorgan.

Chikankata missionsområde har som mål att erbjuda hjälp åt människor och att uppfylla deras kroppsliga, sociala, andliga, ekonomiska och psykologiska behov. Eftersom dessa behov växer dag för dag måste man involvera alla - individer, familjer, lokala samhällsfunktioner, regeringsorgan och organisationer - för att hjälpa folket.

Arbetet i Chikankata inkluderar att:

Ta hand om sjuka
Hjälpa och stödja föräldralösa
Erbjuda rådgivning
Integrera arbetet med samhällsutvecklingsarbetet i stort
Samarbeta med regeringsorgan och lokala grupper
Betjäna det lokala samhället
Arbeta inte bara med hälsofrågor utan även med samhällsutveckling generellt
Kyrkan uppmuntras att inta en tjänande roll i samhället

Chikankata-sjukhuset

Chikankata-sjukhuset har 150 sjukhusplatser, en sjuksköterskeskola och utbildning av barnmorskor och laboratorieassistenter. Sjukhuset har även ett rehabiliteringscentrum, och dessutom finns det fem hälsocentra på landsbygden.

Ett mobilt sjukvårdsteam betjänar de kringliggande områdena. Sjukhuset initerar olika sjuk- och hälsovårdsprogram, bl.a. ett för spetälskebekämpning, ett program för AIDSvård och bekämpande och kontroll av AIDS startat 1987, och ett fyrstegs näringsprogram.

Genom sponsorer som Frälsningsarmén och UNICEF kan Chikankata-sjukhuset svara upp mot AIDS-världsepidemin, i det lokala samhället.
Sjukhuset startade sin första workshop i "livskunskap" för barn som blivit föräldralösa p.g.a. AIDS. I denna workshop undervisar man i ett flertal viktiga ämnen, såsom tonårssexualitet, barns rättigheter, och sexuellt utnyttjande av barn. Programmets mål är att utveckla och utöka samhällets ansvar för och skydd av de föräldralösa. Man syftar också till att stödja de föräldralösa genom att lära dem färdigheter som de kan försörja sig på, och genom att ge dem grundläggande kunskap om jordbruk.

Under år 2004 har Frälsningsarmén Bistånd sänt ett flertal transporter till Zambia, omfattande stora delar av ett fältsjukhus, vilket medfört att sjukhuset lyfts i standard. År 2005 sände Frälsningsarmén i Västerås en ambulans, med en container full av medicinsk utrustning, rullstolar, gåbord med mera, till Chikankata-sjukhuset.
Man sände också en lastbil med ett släp innehållande en mobil klinik. Allt detta mottogs med stor tacksamhet. Lastbilen kommer att köras runt mellan de mobila klinikerna så att man kan utnyttja dess funktioner för bl.a. sterilisering. Den kommer att göra det möjligt att nå många områden som idag är svåra att nå under regnperioden.
Tält har också skickats och mottagits med stor förtjusning av samhällets sjukvårds- och utvecklingsteam. Tälten anlände till Zambia precis lagom för att ges till behövande. Utrustningen kommer att användas mycket, och den kommer att innebära en mycket stor förbättring för sjukhuset och för befolkningen. Sjukhuset har blivit mycket bättre tack vare denna utrustning, och man kan erbjuda en mycket bättre vård.

Centret har följade utmaningar att möta:

utbyte av donerad datorutrustning
ombyggnad av sjuksköterskeskolans elevhem och personalbostäder
ombyggnad av flickornas sovsal

President Mwanawasa besökte området och blev då så imponerad av Frälsningsarméns arbete att han donerade 2 miljoner Kwacha till Chikankata High School.

Kvinnorörelsen i Zambia

Kvinnorörelsen i Zambia är aktiv i många projekt, till exempel datautbildning och körkortsutbildning. Man startar också projekt för hönsuppfödning, bomullsodling och odling av jordnötter. Kvinnorörelsens medlemmar sysslar mycket med hembesök, och man besöker också sjuka och fattiga människor i deras hem och på sjukhus.

Kvinnorna i kvinnorörelsen hjälper också till med att ta hand om föräldralösa, änkor, och AIDS/HIV-offer och deras familjer. Eftersom sjukdomen tagit så många människors liv finns ett stort behov av omsorg om dem som nu bor ensamma och behöver hjälp för att klara av förlusten av anhöriga. Speciellt ökar antalet barn som förlorat sina föräldrar och behöver speciell omvårdnad för att klara av traumat och problem förlusten medför för dem.
Det finns ett stort antal föräldralösa barn i Zambia på grund av HIV/AIDS-världsepidemin. Man samlar in pengar för att barnen ska kunna gå i skolan och få mat och kläder.
Ett av de Hemförbund som finns i Zambia har startat en grönsaksodling och planerar att sälja grönsakerna och använda vinsten till att sörja för de föräldralösa barnen i området.

Ungdomsambassadörer

Människorna i Afrika möter många svårigheter som ett resultat av HIV/AIDS-världsepidemin, fattigdomen och den politiska instabiliteten i landet.

Frälsningarmén är väl medveten om de möjligheter unga människor har att förändra sina liv och verkligen vara till nytta i samhället. Frälsningsarmén strävar efter att uppmuntra dessa ungdomar till att verkligen se de möjligheter de har att åter ge hopp åt de människor som förlorat det, och till att använda alla tillfällen till att visa på Guds kärlek och kraft.

Frälsningsarméns passion för och tro på ungdomen har lett till att man startat ett ”Ungdomsambassadörsinitiativ". Iden kom först upp i Zimbabwe år 2002, på ett litet gruppmöte i utbildningslägret i Masiye.
Idén presenterades när Frälsningsarméns afrikanska ledare möttes i maj för att diskutera HIV/AIDS. Förslaget antogs och man bestämde sig för att vidareutveckla idén.

Genom ungdomsambassadörsinitiativet ges unga människor möjlighet att dela sina erfarenheter och färdigheter med varandra, och att diskutera relevanta frågor och viktiga problem för Afrika.

Det första ungdomsambassadörsteamet bestod av två män och en kvinna, representerande Zambia, Zimbabwe och Sydafrika. De har rest kors och tvärs genom Afrika och delat med sig av sina erfarenheter och problem. Man har tagit upp sådana saker som tillsyn och ansvarfördelning, att leva och arbeta i grupp, strategi för samhällsrådgivning, rapportering och dokumentation. Under denna tid fick alla deltagare dela och dela med sig av sina visioner och idéer. Man kände verkligen att man fick ett andligt lyft. En av de frågor teamet tog upp var hur man uppmuntrar och ger råd till skolor om hur man bör prata om HIV/AIDS. Man anslog även en del av sin arbetstid i en grupp för änkor och i en barnklubb, samt i hjälpprogram för husbygge åt föräldralösa.

Ungdomsambassadörsinitiativet har varit en succé i Afrika, så nu finns goda möjligheter för det att växa över hela världen. Eftersom de ungdomar som deltar verkligen har stora möjligheter att påverka har initiativet också mycket stor potential att leda till förbättring.

Hemförbundet för unga kvinnor i Zambia
Hemförbundet för unga kvinnor har hög prioritet i Zambia. Syftet med detta initiativ är att hjälpa flickor genom att ge dem möjligheter att anamma och utveckla kristna värderingar. Man siktar på att ge flickorna en bra grund och ett bra stöd, så att de kan växa till i den kristna tron. Det finns statistik som visar att där Hemförbundet för unga kvinnor inte finns så är det vanligare med dåligt uppförande, oönskade barn och giftermål i ung ålder. Detta bevisar att initiativet behövs.

Genom att organisera veckovisa möten syftar Hemförbundet för unga kvinnor till att ge de unga flickorna både praktisk och andlig hjälp. För att väcka flickornas uppmärksamhet och intresse och göra det lättare för dem att ta till sig kunskapen försöker man föra ut materialet i form av teater. Många föreläsningar i relevanta frågor och viktiga ämnen hålls också. Flickorna lär sig personlig hygien, hushållande och vikten av social öppenhet, hur man odlar växter, och vikten av att besöka och ta hand om sjuka och behövande. Flickorna får möjlighet att lära sig sy och utföra olika hantverk, så att de kan tjäna en del pengar till Hjälpande handen-planen. Det flickorna lär sig i Hemförbundet för unga kvinnor har stor betydelse för deras liv. Många av flickorna är eller blir föräldralösa, och de bör ta hand om sina syskon. Därför är de kunskaper de får på mötena till stor hjälp för dem.

Zambia National Facilitation Team I Zambias huvustad Lusaka, där det bor ungefär 2 miljoner människor, dör över 300 000 per år i AIDS. De dödas familjer tar skada, och det leder också till att samhällets gemensamma minnen skadas, man värderar det förflutna mindre, är mindre glada åt nuet och får mindre framtidshopp. Vad som behövs för att få folk människor att växa och utvecklas i en sådan situation är omvårdnad, respekt, och förändringsmöjligheter.

Detta uppnår man genom aktivt deltagande, relationer, förståelse, och ömsesidig lärdom. Med andra ord krävs ett aktivt samhälleligt deltagande. Arbetet med AIDS-sjuka och med deras familjer och närstående visar att något mer än bara den vanliga sjukvården behövs.

Det finns en fokusering på teknik och mediciner, snarare än på att ge rum för mänsklig omsorg, förändring, bättre relationer och samhällsutveckling. Det är dessa behov som National Facilitation Team är tänkt att hantera, genom att fungera som ett verktyg för att uppnå och stimulera ett aktivt partnerskap av samfälligheter.

Frälsningsarméns faciliteringsteam arbetar i huvudsak med:

Stöd till lokalbefolkningens arbete
Regionalt utvecklande av människors förmåga
Tvärorganisatoriskt utvecklande av människors förmåga samt ledarskapsutveckling
Tvärorganisatoriskt erfarenhetsutbyte
Processanalys (hur man delar med sig av gjorda erfarenheter)
Erfarenhetsbaserat lärande för utvecklande av faciliteringsteamens förmåga
Utrustning, kommunikation, information och teknikstöd

Som organisation behöver Frälsningsarmén kontinuerligt investera i design och utvärdering och kunskapsöverföring genom att arbeta tillsammans med lokalbefolkningen. I detta ingår också att ledarskapet delas med lokalbefolkningen.

Frälsningsarmén i dessa länder bör uppmuntra lokala verkställande instanser (kyrkor) att fortsätta med processen. Epidemin sprids fortfarande lika fort, men organisationerna anpassar sig till detta och samhället börjar ta itu med problemen. Emellertid svarar ännu inte arbetet mot den hastighet med vilken epidemin sprids. För att man på längre sikt effektivt ska kunna distribuera medicin och behandling mot HIV måste det råda ett dynamiskt förhållande mellan aktivitet och deltagande i hem och grannskap, i hälsovård och annat institutionsarbete

Bilder från Zambia!